Det som har hänt den senaste veckan har tyngt mig enormt, och tankarna mal runt runt. Jag började tänka på vad som skulle hända om något hände mig mitt i natten. Jag är ensamstående med två barn på 5år och 1½år. Jag är, vad jag vet, fullt frisk, men tänk om! Jag är inte säker på att dagis skulle larma om vi inte kom på morgonen. Jag var bara tvungen att ta det samtalet med Annie innan läggdags ikväll. Jag sa till henne att allt var bra med mig, men man måste bara prata om vad man ska göra OM något skulle hända, mot all förmodan. Hon blev så rädd och ledsen. Jag tröstade henne, men ville att vi skulle prata klart om det. Jag sa att om något hände så måste hon gå och plinga på direkt hos grannarna. Antingen tar hon med sig Magda, eller så får hon lämna Magda och gå själv. Drog en parallell till att de har brandövning på dagis för att veta vad man ska göra om det börjar brinna, fast det aldrig har brunnit på riktigt.

 

När Annie somnat så ringde jag Magdas pappa och sa att han måste messa mig imorgon och kontrollera att allt är ok.

 

Är det bara jag som är såhär katastrofberedd? Har ni tagit liknande samtal med era barn? Vad säger ni att de ska göra om något händer?  

Men vännen, jag är lite nojjig och vill helst inte att mannen och jag ska resa bort utan barnen ifall det ska hända något men min bästa vän och jaghar gjort upp med varandra att vi tar hand om varandras barn om något skulle hända stor kram Diana

Många kramar till er, tuffa tider nu:-(

Usch vad svårt! Men samtidigt tycker jag att du gjorde rätt. Annie verkar ju ändå vara så pass gammal att hon kan förstå, speciellt när du gjorde en sån bra paralell med brandövningen! Styrkekramar till er!

Jag har faktiskt övat idag med sonen. Han blir fyra snart. Han har lärt sig att man ska ringa 112 om något händer och idag så pratade vi om att om man ringer 112 så kommer man både till ambulans, brandkår och polis.
Hoppas, hoppas att han aldrig behöver använda den kunskapen.
Det är nog jättebra att de är förberedda ifall något skulle hända, men hoppas att Annie och Magda inte heller behöver använda sina kunskaper.

Hej! Jag tycker du är jätteklok som talade om detta med dina barn!! Själv ensam mamma till två döttrar (nu vuxna) och tänker att det hade varit klokt att ha ett sådant samtal! Tack o lov behövdes det inte men man vet aldrig. Så jag tycker inte alls det är nojigt och jag tror inte alls det sätter skräck i barnen (även om de kanske blir lite oroliga först) utan snarare att du ger dem trygghet för då vet de hur de ska agera om olyckan är framme! Hälsar /Lotta